Dagens schema innebär marklyft.
Marklyft är kungen av basövningar. Övningen bygger styrka i hela kroppen.
Marklyft är en utmaning, både psykiskt och fysiskt, och inget går upp emot ett pass med marklyft.
Efter att ha suttit djupt försjunken framför datorn, varje dag under ett antal år, är rörligheten inte vad den borde. Det gör att jag inte kan köra riktiga marklyft. Inte just nu. Men jag kan köra marklyft från pinnar.
Denna dag är marklyft från pinnar min medicin.
Jag känner mig stark. Faktiskt.
För stunden banar jag in rörelsen och klättrar uppåt i vikterna.
Det kommer gå bra, tänker jag för mig själv. Det kommer bli ett grymt pass.
Knappt hinner jag lägga ner stången innan det blir uppenbart att jag är iakttagen.
Bredvid racket, där jag utför min marklyft för dagen, sitter en man i sina bästa år på en bänkpress.
Han tittar förväntansfullt.
Har han suttit och tittat hela tiden?
Han har en fråga, förstås, tänker jag…
Jag: Kan jag hjälpa dig med något?
Han: Hur ska jag göra för att bli deffad?
Jag: Försöker du deffa?
Han: Ja, jag har läst om det och försöker, gjort det i 2 månader, men inget händer.
Jag tänker fortsätta marka, oavsett.
Lätt irriterat lastar jag på två blåfärgade viktkakor som väger 20 kg styck på varsin sida.
Jag intar position.
Tar ett djupt andetag, låser blicken i marken, greppar stången och spänner bålen, fast övertygad att min demonstration – som går ut på att visa att jag är här för att träna, inte prata – cementerar en poäng.
Han fortsätter.
Han: Jag äter bara mat jag ska äta, inget socker eller chips eller skräp. Jag gör allt man ska men får inga resultat, det måste vara något fel på mig. Vad tycker du jag ska göra?
Efter 6 tunga repetitioner, som snart känns som 8 lätta, släpper jag stången. Greppet svek. Fan. Och den här killen, som inte vill förstå att jag inte vill prata, fortsätter prata.
Nu frågar jag, fortfarande irriterad, om han har en köksvåg och räknar makronutrienter.
Han blir tyst, alltså knäpptyst, och stirrar plötsligt ut i tomma intet.
För mig är det uppenbart. Den här killen har inte gjort sin hemläxa.
Han säger till mig att han har gjort allt. Han säger att han äter det han ska äta, vad det nu betyder, och undviker det han ska undvika. Men hade detta nu varit sant så skulle han inte uppta min dyrbara tid.
Jag brukar inte bli irriterad när tränande ber om hjälp.
Jag brukat ta mig tid att besvara frågor, även på gymmet, även om jag har ont om tid.
Det kan vara inspirerande att prata träning med människor som försöker och verkligen vill lyckas.
Så länge det handlar om snabb input i förbifarten, så länge han eller hon inte står i vägen för min träning och så länge han eller hon menar allvar och inte ämnar slösa min tid.
Inga problem.
Träning är mitt kall och jag hjälper dig gärna, om du respekterar min tid.
Den här killen gjorde det inte.
Hans största mål i livet verkar vara att förpesta mitt.
Han: Jag har gjort allt sånt, jag googlade på hur man deffar, men jag gör nog något fel tror jag eller kanske jag är för gammal. Målet är att bli stor som du, jag vill ha magrutor, inte för mycket muskler.
Jag lyssnar. Vänder mig och scannar området.
Det jag söker efter nu är två blåfärgade viktkakor, som väger 20 kg styck, för att lägga på.
Jag börjar närma mig matchvikten, men irritationen stiger.
Jag: Använd en köksvåg och räkna makros.
Han: Men inget händer…
Jag: Nu måste jag fokusera…
Han: ……
Jag blundar.
Visualiserar hur jag synkroniserat aktiverar alla muskler, lyfter stången självsäkert och exploderar aggressivt i en rejäl kraftansträngning. Planenligt utför jag 4 exemplariska repetitioner.
På grund av greppet, som psykat mig en smula, lutar det mot teknisk failure. Det får jag leva med.
Jag ska just greppa stången, ladda allt och satsa allt, när han klämmer fram nästa fråga.
Vad hade du gjort?
Jag tappar koncentrationen.
Släpper stången, suckar lika uppgivet som irriterat, och bemöter frågan.
Jag: Människor som lyckas med sina mål i livet ödslar inte tid på ursäkter.
Om du vill lyckas med dina mål måste du sluta spendera tid på saker som inte gör ett skit för att hjälpa dig. Att sitta och titta på när jag tränar gör det inte. Det hjälper inte att titta på, lyssna till, fråga på eller tänka på vad andra gör och inte. Varför tränar du inte? Varför gör du inte allt du kan för att lyckas här och nu?
Är du nöjd med dina insatser? Är du nöjd med dina resultat? Uppenbarligen inte, då hade du inte suttit här och gjort ingenting, ändå sitter du här och gör ingenting, när du borde göra allt du kan för att lyckas.
Skaffa en plan. Följ den. End of story!
Han har inte besvärat mig en dag sedan dess.
Människor som lyckas med sina mål sitter inte och väntar på resultat.
Framgångsrika människor klagar inte på resultat. Bara människor utan självrespekt gör det. Föredrar du att hitta på ursäkter, istället för att arbeta hårt och invänta resultat, kommer du aldrig uppnå dina mål.
När du slutar fokusera på fel saker har du alla möjligheter i världen att träna bättre, äta bättre, tänka bättre, och må bättre än genomsnittet som slösar tid på medelmåttig träning för medelmåttiga resultat som inte resulterar i något annat än medelmåttiga liv. Jag vet inte hur det är med dig. Men jag vill inte vara den typen.
Vad är hemligheten till resultat?
Gör allt du kan för att lyckas med träningen.
Börja igår, gör det idag och fortsätt resten av livet.
