När jag skriver detta så är klockan 09:17 lördag morgon.
Jag har precis avslutat ett ganska intensivt ryggpass på gymmet.
(Passet bestod för övrigt av marklyft, pull-ups, rodd och shrugs med 6-8 reps per set)
Tidigt, tycker jag. Extra tidigt för att vara mig.
För några år sedan brukade jag träna det första jag gjorde på morgonen. Jag brukade avsky det, men eftersom jag var målmedveten och hade bestämt mig var jag tvungen att träna den tiden.
Nu föredrar jag att träna senare på dagen – från lunch och framåt (dock aldrig senare än 20:00) – eftersom jag är mer uppvärmd då och kan prestera bättre. Jag tränar alltid bättre senare på dagen.
Imorse skrev jag i 3 timmar.
Jag brukar skriva 2-3 timmar/dag bara till bloggen.
Alltid samma rutin: jag går upp tidigt, sätter mig och läser en timme, tar en promenad på 40-45 minuter, dricker därefter en shot med färsk lime och citron, sedan en kopp svart kaffe, sedan är jag igång.
En av hemligheterna bakom mental prestation är att träna före arbetsuppgiften du har framför dig. Det får igång blodcirkulationen, du får mer syre till hjärnan, och tankarna flödar fritt.
En av hemligheterna bakom fysisk prestation är att inte anstränga dig mentalt före passet du har framför dig. Det gör dig mentalt urlakad och du hamnar ur balans.
Efter 3 timmar bakom tangenterna var jag allt annat än motiverad till träning.
08:30 kände jag mest för att gå hem och lägga mig och sova igen, helst en saftig fuskmåltid på det. När jag är sådär animaliskt trött så är impulskontrollen inte alltid den bästa.
Trots tröttheten, som bara växte för varje repetition, trots att jag mest kände för att bara ge upp, så kvarstod mycket på schemat (ja, jag jobbar även lördagar och söndagar).
Besvikelsen vore total om jag hade lagt ifrån mig vikterna på den lata premissen. Det var inte ens lunch än. Dessutom hade jag inte hunnit med hälften av allt jag hade planerat.
Ger jag upp en gång, så blir det en vana, det är så människan fungerar.
Jag satte punkt för bloggandet strax efter åtta och kände mig verkligen helt slut.
Att träna överkropp, med tunga övningar som pull-ups, var det sista jag ville efter det.
I denna situation är det lätt att ”strunta i passet” och ”lyssna på kroppen”. Det är ju ändå lördag, då kan jag lika gärna gå och lägga mig några timmar till. Det är ju ändå bara helg. Eller hur?
Jag struntade inte i passet. Jag lyssnade inte på kroppen. Varför?
Det evolutionära motståndet får oss att växa som människor. Jag älskar att träna hårt, arbeta hårt, och pressa mina gränser eftersom det utmanar mig som människa.
När jag känner för att ge upp, men ändå fortsätter, då växer jag som mest.
Det är så jag bygger disciplin!
Genom att armbåga mig fram, genom det evolutionära motståndet, när jag mest av allt vill ge upp så bygger jag upp min disciplin. Inte när jag bara tränar när jag känner för det.
De tillfällen vi känner allra minst för att träna är när vi behöver det som allra mest. Träning löser inte alla våra problem, men det ger oss en stark(are) grund att stå på. Det förändrar livet på det sättet.
Genom att göra vad som krävs, oavsett hur det känns just i denna stund, tar du kontrollen över dina tankar och känslor – istället för att låta tankarna och känslorna ta kontrollen över dig. Det är du som har kontrollen, det är du som bestämmer när du är färdig.
Jag genomled många hemska repetitioner det passet.
Men sedan slog det mig, rädslan för besvikelsen i att ge upp, och jag fick en boost av energi jag inte trodde var möjlig. Jag kopplade på energireservern och energireservern kopplade på motivationen!
Enda sättet att vinna över sig själv – alla hjärnspöken, tankar och känslor som står i vägen – är att göra motsatsen till vad du känner för i stunden. För det är inte den kortsiktiga belöningen som räknas. Det enda som räknas när allt kommer omkring är den långsiktiga vinsten över dig själv!
När motståndet ökar så ökar vi insatsen.
Det är motståndet, inte förutsättningarna, som får dig att växa som människa.
Det är då du vinner, trotsar oddsen och bygger en stark karaktär med en stark disciplin.
Inget kommer vara lika avgörande för dina framgångar på gymmet.
Så nästa gång du funderar på att ge upp, oavsett om du finner dig på väg till gymmet eller står och klämmer fram den där sista repetitionen, fråga dig själv följande.
Gör du verkligen allt som krävs för att närma dig ditt mål?
Till nästa gång.
Din coach,
– Mathias Zachau
PS – Jag undrar hur lång tid det tar innan du ansöker om onlinecoaching? Klicka här.
