Här är en typ av fråga som jag är ganska trött på:
===
“Övning x, y och z känns obekväma och tråkiga, vad kan jag göra istället?”
===
Det mest medmänskliga och politiskt korrekta svaret, uppenbarligen, är att det alltid finns något annat du kan göra.
För styrketräning är egentligen ganska simpelt:
Styrka handlar om hur mycket kraft du kan producera och applicera på objekt/en massa. Om du kan producera mer kraft och lyfta en tyngre massa, då har du blivit starkare. Och har du blivit starkare, då har du gjort väsentliga framsteg, eller hur?
Och ja, du kan bli starkare i en bicepscurl.
Istället för att bli starkare i chins/pull-ups, om du inte gillar att utsätta dig för den förnedring som man kan uppleva att det innebär att vara initialt dålig på något.
Men får du samma resultat?
Kanske vill du göra både och. Om det är något som ditt mål gynnas av.
Men vad händer med ditt resonemang?
I hela det där lismande, skönmålande och urskuldande sättet att förhålla oss till träning?
För även om “det finns alltid något annat vi kan göra istället” och “alla måste inte köra knäböj, bänkpress och marklyft” och så vidare – i många fall faktiskt är sant per definition, så är det fortfarande något tränare mest använder för att få med folk.
Läs det en gång till:
Det är något tränare och coacher använder för att få med folk.
Varför?
Därför att det är avväpnande och betryggande för personer som är rädda, inte för att ta i, utan för att komma igång och börja träna regelbundet från första början.
(Vilket är en bra sak i botten…)
Men vad händer när vi är bortom allt det där?
Vad händer när rutinen, att träna, inte längre är en utmaning?
Vad händer om vi då fortsätter?
Ja, alltså fortsätter att bagatellisera vad som är relevant och viktigt på riktigt, när det kommer till kritan.
Om allt funkar så spelar plötsligt inget någon roll.
Då spelar det ingen roll om du gör knäböj eller kissande hunden.
Marklyft eller stångrodd med en kvast.
Bänkpress eller pushdowns.
Och när vi fastnar i det tänket, att det bara handlar om att göra något, när vi inte längre är fullfjädrade nybörjare, då börjar vi fostra en klen mental inställning som inte kommer gynna någon – som vill bli starkare på riktigt – i det viktiga långa loppet.
Inte sant?
Plötsligt står vi där och undviker vi massa nyttiga saker som är bra för oss.
Bara därför att vi inte vill vara obekväma.
Men vet du vad?
Vi är inte robotar.
Människor är organismer och organismer adapterar/anpassar sig av stress.
Om vi inte utsätter oss för stress, då adapterar vi inte.
“Men Mathias, jag tycker fortfarande att det känns obekvämt att göra frontböj, och jag vågar inte gå djupt i knäböj, och jag orkar inte chins så jag gör hellre latsdrag”
Då tar vi det en gång till:
Om något känns obekvämt så betyder inte det att du måste undvika det.
Om du fortsätter göra det som är obekvämt, så blir det som är obekvämt idag mindre obekvämt imorgon. Punkt.
Det gäller allt från:
* Greppet i frontböj
* Övningar som utmanar balansen (som suger för de flesta)
* Att åtminstone försöka förstå knäböj
Obekvämt betyder inte att något är fel eller att du måste göra något annorlunda.
Bra och effektiv träning kan ofta kännas obekvämt i början.
Det är inte unikt för dig.
För mig.
Eller för någon annan.
Det är bara så vi människor är och fungerar.
Om du är trött på att slösa dyrbar tid på halvbra träning som i bästa fall bara ger dig ganska halvbra resultat, då borde du spana in mitt program. Det är dock inte för alla. Om du gillar ursäkter mer än vad du gillar resultat, då är jag inte rätt coach för dig.
Här är länken:
www.mathiaszachau.com/pt-online
Till nästa gång.
Din coach,
– Mathias Zachau
