Hatar du också när saker och ting inte går som du har planerat?
Jag hatar att göra mig själv besviken – när jag sänker kraven, accepterar medelmåttiga insatser och finner mig i resultaten. Medelmåttiga krav är en säker biljett till en nedåtgående spiral som slukar dig djupare ner i mörkret.
Som människor är vi experter på två saker:
- Vi är experter på att överleva
- Vi är experter på att skydda oss mot hot
Ett sätt att skydda sig själv är att sänka kraven och acceptera ett medelmåttigt liv.
För om livet bara är tillräckligt bra, kanske inte så bra som vi egentligen önskar men ändå tillräckligt bra, slipper vi anstränga oss. Vi kan öka oddsen för överlevnad genom att skydda oss själva. Instinkter får oss att vilja göra det.
Vi skyddar oss själva genom att sänka kraven.
För sänker vi kraven så behöver vi inte göra oss själva besvikna.
Så länge vi har tak över huvudet, mat på bordet och någonstans att sova, så kommer vi klara oss. Du måste inte vara exceptionell, det räcker med att vara medelmåttig, om du bara vill överleva, vilket du vill eftersom du är människa.
Det är meningen att vi ska söka skydd, så att vi kan göra det.
Det är inte meningen att vi ska bli maximalt starka, gå från underviktiga/överviktiga till vältränade, eller framgångsrikt starta eget företag och bli miljonärer. Det är meningen att vi ska klara oss, varken mer eller mindre.
Vår sinnesstämning styrs mycket av nervsystemet.
Egentligen har du flera nervsystem:
Träning handlar inte bara om biomekanik och att välja rätt övningar.
Det handlar om biologi, kemi och fysik. Förstår du detta kan du förstå dig själv.
Varför? Därför att människan är en organism.
Det parasympatiska nervsystemet hjälper dig att varva ner och ta det lugnt.
Detta är det fysiska tillstånd du ska befinna dig i när dagen lider mot sitt slut för att du ska återhämta dig på ett effektivt sätt. Nu sjunker pulsen, hjärtat slår uppenbarligen långsammare och metabolismen bearbetar näringen i magen.
Det sympatiska nervsystemet har motsatt funktion:
När du är stressad, uppjagad och fokuserad med mycket adrenalin i omlopp, så beror din upprymdhet på att du har kopplat in det sympatiska nervsystemet.
Känner du igen dig?
Du är på språng och har ett uppdrag, det får igång hela kroppen. Så mycket att du känner hur adrenalinet letar sig runt i kroppen och gör dig laserfokuserad.
Då stiger pulsen, blodcirkulationen ökar och du söker inte undanflykter, utan lösningar. Du är uppjagad eftersom det sympatiska nervsystemet har som funktion att göra dig fokuserad, så du kan jaga eller skydda dig från fiender och inkräktare.
När du styrketränar är det ditt sympatiska nervsystem som är inkopplat.
När du kommer hem efteråt, sveper din proteinshake och äter din postworkout-måltid så ska ditt parasympatiska nervsystem kopplas in, så att du återhämtar dig. Magnesium kan för övrigt hjälpa dig att koppla på det parasympatiska nervsystemet, så att du lugnar ner dig och återhämtar kroppen snabbare.
Som du nu vet så har kroppen två olika lägen.
Dessa två lägen skyddar oss och hjälper oss att överleva.
Det är kroppens primära syfte. Inte att göra dig rik, berömd och framgångsrik, utan bara tillräckligt väl förberedd för att överleva. Du behöver inte vara starkast, bara tillräckligt stark för att överleva dagens utmaningar, helt enkelt.
Människans natur hjälper oss att tvivla på våra mål.
Jag säger inte att du är genetiskt programmerad till att ge upp, men förstå att du inte är skapt för att konstant utmana dig själv, konstant utsätta kroppen för stress, och sedan luta dig tillbaka och se hur muskelmassan ökar varje dag.
Kroppen kan anpassa sig efter stress, det är vad den gör vid styrketräning.
Stimuli för fysiologisk respons + krav på adaption + återhämtning = resultat…
Men kroppens primära syfte är inte att hjälpa dig att bli maximalt fysiskt stark, bygga så massiva muskler som möjligt, eller prickskjuta dina gluteus maximus.
Kroppens primära syfte är att snåla med resurser, så att vi överlever.
Därför är det lättare att fly än illa fäkta. Därför är det också lätt att ge upp och sluta försöka, när något inte går som du önskar, eftersom det är ett hot mot din existens.
Alla har tvivel. Det har jag också.
Jag tvivlar ofta på om jag verkligen har vad som krävs.
Jag tvivlar på om min marklyft någonsin ska bli bra på riktigt. Jag tvivlar på om jag verkligen har vad som krävs för att slutföra min bok, klara mig ekonomiskt på att blogga, eller om jag är mentalt stark nog att vara en stöttepelare för familj, vänner, nära och kära. Jag tvivlar varje dag, eftersom det är en del av att vara människa.
Har du någon gång haft en livskrivs?
Jag har haft många livskriser. Här är några:
- Jag fick mitt livs första hjärtinfarkt
- Mitt första företag lyfte aldrig, så jag gav upp
- Jag gick in i väggen, fick lågt testosteron och blev deprimerad
Alla har haft någon form av livskris. Inte bara när vi är unga och får hjärtat krossat första gången, när vi första gången möter döden, eller när en dröm krossas av tyngden från verkligheten. Vad är det värsta du har varit med om?
Tonåren var den värsta tiden i mitt liv.
Jag hatade min kropp, eftersom jag var underviktig och fysiskt klen.
Skolan var skit, framtiden var skit, och när jag inte var upptagen med att skolka från skolan så försökte jag acceptera min pappas hjärnblödning, som han fick efter ett brutalt fall från en balkong, och som han aldrig riktigt blev sig själv efter.
Förutom det: den obligatoriska pubertala existentiella ångesten tonåren innebär.
Nu skrattar jag åt mycket av demonerna jag bråkade med då.
För här är grejen med livskriser: du bryter ihop, växer och blir starkare. Du överlever motgångar, om du väljer att genomlida det, och låter processen bryta ner dig så mycket att du slår tillbaka. När du når botten, då kan du slå tillbaka.
Det finns alltid en väg tillbaka. Det finns alltid en chans, alltid en möjlighet. Det finns alltid ett sätt att överleva. Vi är gjorda för att överleva, så därför hittar vi alltid nya vägar, även när allt har gått käpprätt åt helvete. För det är vad vi gör.
Så varför tvivlar vi så mycket när vi inte måste överleva?
Att bli stark(are) i marklyft är inget måste för att överleva. Men om min bostad skulle börja brinna, min familj är instängd och deras liv är i fara, så rusar jag in och krossar allt motstånd utan tvivel. Varför stiger pulsen? Varför ökar mitt fokus?
För att vi är som starkast när vår överlevnad hänger på det. Därför förändrar vi bara oss själva när vi måste, när livet tvingar oss till det. Annars gör vi det helst inte.
Minns du din senaste livskris? Du har garanterat haft en.
Kanske när du fyllde 20, 30 eller 40?
Kanske handlade det om stora allvarliga hot mot din existens. Kanske blev du stressad, fylld av ångest, och hamnade i en depression. Kanske kände du dig bara hopplös? Som att ingenting gick som det skulle, trots att du gjorde ditt bästa?
Men vad hände sedan?
Gav du upp? Eller hittade du ett sätt att gå vidare?
Motgångar försöker krossa oss. Men när vi inte har något val, eftersom vi måste pressa oss annars kommer vi inte överleva, då är resultat oundvikligt.
Efter livskrisen återgick livet till att vara som det brukade ungefär… inte sant?
Det är så det brukar vara. För en tid glömmer vi våra motgångar, vi begraver våra demoner, och blickar framåt. Vi slickar våra sår och går vidare, eftersom världen inte är en plats för veklingar från det förflutna. Du vill väl inte vara en vekling?
Kom ihåg: träning och kost är enkelt. Det är bara biologi. Vad som är svårt är att gå emot sina instinkter, göra tvärtom och fortsätta.
— Mathias Zachau (@ZachauMathias) 7 november 2017
Hemskt nog glömmer vi snabbt vad vi har åstadkommit.
Hur många gånger har du inte misslyckats, överlevt och tagit dig vidare, bara för att glömma bort dina nyfunna lärdomar? Fortsatte du leva som du alltid har gjort?
Fylld med tvivel? Fylld med oro inför framtiden?
Vi skulle egentligen kunna säga:
- Jag har överlevt X, så jag kommer överleva Y
- Jag klarar detta också, för jag har klarat det förut
Men det gör vi inte. Vi återgår till våra liv och sänker kraven ännu en gång.
Det finns alltid områden i livet som vi behöver arbeta lite extra på. Jag pratar inte bara om färdigheter som är viktiga i ditt yrkesliv – utan personliga områden.
Om du kan bli bättre på något så är du skyldig dig själv att försöka.
Hur försöker du bli bättre på något?
- Här är ett tips: vägra acceptera medelmåttiga resultat
Det kanske går emot din natur, det kanske går emot dina instinkter, men det gör det inte mindre viktigt. Accepterar du medelmåttiga krav så är du snart fast i ett nät av medelmåttiga insatser. Vad händer när du accepterar medelmåttiga insatser?
Du kan bli en starkare version av dig själv du. Du behöver bara bestämma dig.
Bestäm dig för att höja kraven på dig själv. Inte bara när livet tvingar dig, för att ödet har gjort det till ett måste. Gör det till ett måste för att du har bestämt dig!
Om du visste att hela din framtid vilade på dina beslut idag, hade du ändå funderat på att ge upp dina mål och försökt hitta ursäkter för att ge upp? Eller hade du gjort allt som står i din makt för att ta ett steg framåt – på resan mot ditt mål?
Tänk om ditt tvivel inte är dina förutsättningar för att lyckas.
Tänk om det bara är en livskris som du behöver överleva. Vad gör du då?
Till nästa gång.
Din coach,
– Mathias Zachau
PS – Ett bra sätt att hantera en livskris är att lägga på sig 5 kg muskler. Det kan du göra med online personlig träning, eftersom det hjälper dig att överleva.
