I fredags var vi och såg Jurtjyrkogården på bio.
Efter en lång dag på kliniken med möten med kollegor, research för nya artiklar, pyssla med träningsprogram och träffa klienter, är det förbaskat gött med en rejäl film.
Inför filmen laddade vi som sig bör, uppenbarligen:
* En poke bowl med lax och avokado (varför är poke bowl så j***a gott?)
* Linsbågar, som är typ ostbågar på linser
* Plus godis, eftersom även tränare och coacher äter det ibland (tro det eller ej).
Hur som helst,
Efter en dag i så snabbt tempo att det var som tiden gick baklänges i ultrarapid (tänk Matrix där Neo ska ducka kulor i slowmotion för första gången, ungefär så) när vi landade vi på främsta raden, längst ner i salongen, för att bevittna Jurtjyrkogården.
(Gillar att sitta längst fram, därför att jag är lång och vill kunna sträcka på benen.)
Här är en bra sak att känna till:
Jag är verkligen inget stort fan av skräck i allmänhet.
Men jag gillar Stephen Kings grejer, har sett en del skumma b-tolkningar av zombies, tycker Dario Argento gör rätt coola saker och jag kan därför uppskatta det.
Tillbaka till biografen:
Jag läste Jurtjyrkogården för första gången för bara några år sedan. Och blev uppriktigt tagen av den. Hade aldrig läst Stephen King innan men fick ganska saftig mersmak.
Den sommaren slukade jag det bästa scifi-bokhandeln had to offer.
En sak med Stephen Kings grejer som jag verkligen gillar är inte nödvändigtvis skräcken (jodå, den är sjukt spännande ibland), utan själva dramaturgin. Hur han berättar och närmare bestämt – hur han berättar påverkar läsarens förväntningar.
Boken Jurtjyrkogården var briljant!
Så förväntningarna på filmatiseringen var höga på det sättet, men låga på ett annat. Höga därför att boken var så sjukt bra. Låga därför att filmen sällan blir lika bra.
Så vad tyckte jag då om den? Till att börja med:
Berättelsen är, och jag kan inte betona detta mycket nog, genialisk från start.
Men genomförandet, hur man berättade den, var sådär.
Och jag ska förklara varför:
Till att börja med var det många scener som kunde vara läskiga på riktigt men som inte var det, vilket störde mig en smula. För det andra kändes det, i många ögonblick, som man tvärtom ansträngde sig för mycket, så att den liksom tappade en del av sig själv.
Med det fanns guldkorn:
Till exempel när vi med tematiska tillbakablickar fick se moderns syster vrida sig i plågor av sin krökta ryggrad, mörkret i hennes ansikte, och hur fruktansvärt hemskt det måste varit för en lillasyster att bli lämnad själv med sin sjuka storasyster sådär.
Och ja, katten som kommer tillbaka från de döda, var otäck.
Det fick mig att tänka på en sak som handlar om kost och träning:
Ibland kan den bästa strategin landa i ditt knä. Du gör vad du kan för att stryka den medhårs, men kan du lita på den? Kommer den ge dig samma respons tillbaka?
Eller kommer du bli huggen i ryggen?
Det kan inte bara handla om vilka övningar du kör, eller vilken diet du har. Det måste handla om hur du gör det, hur du gör övningarna och hur du gör dieten.
Det här är samma sak:
Berättelsen bakom Jurtjyrkogården är genialisk, men utförandet var inte det.
Och därför föll den, åtminstone min värld, ganska platt.
Jag skulle inte ge den mer än 3 av 5 mögliga ostar som luktar lite konstigt.
Å andra sidan finns filmer som är baserade på dåliga historier, där alltså själva grundberättelsen suger och är nästan värdelös, men filmatiseringen så briljant genomförd att resultatet blir fängslande iallafall. Sådana filmer glömmer man inte i första taget. Och så är det med resultat av lika skräckinjagande kost och träning.
I den bästa av världar har du både och.
En bra plan och ett bra genomförande, men vad händer om du inte har något av det? Därför har jag tagit fram ett nytt semi-individuellt träningsprogram. Det handlar om överkroppsträning. Axlar, bål, rygg och andra muskler som syns förstås – men som också är viktiga rent funktionellt, för att undvika att säcka ihop i dålig hållning.
Vill du veta både vad som funkar och hur du bör gå till väga, spana in:
Till nästa gång.
Din coach,
– Mathias Zachau
