För inte alls längesedan slogs jag ut av min första skada. Den första skadan var inte träningsinducerad, men vissa har varit det. Andra har handlat om värre orsaker.
Det har fått mig att grubbla. Bl.a har jag tänkt på det här:
När jag var liten hade jag många vänner som spelade fotboll och hockey.
Dom skadade sig hela tiden (kändes det som).
Benbrott, stukningar, gips och allt vad det heter, var vanligt då.
Men jag drabbades aldrig av skador själv och det finns en anledning till det.
Jag var inte intresserad av sport och idrott då. Jag var upptagen med att förlora mig själv i overkliga världar, påhittade med ettor och nollor, tecknade på skärmar.
”Det där är väl inget”, tänkte jag. När jag var 10 år gammal.
Jag kunde till och med tänka saker som:
”Det verkar vara ganska spännande att skada sig, för då har man iallafall gjort något… dessutom kan man få massa autografer på gipset från alla i klassen då.
Det är som man blir en superhjälte, som har sårats i strid, som Batman…
Ja, exakt som Batman…
Tänk om man kunde vara mer som Batman?”
Det var nästan med avund jag tänkte på det. Mina vänners skador.
Så döm av min förvåning när jag själv skadade mig första gången och upptäckte, helt förskräckt, att det inte var nice någonstans… Det var bara hemskt, faktiskt.
Inte bara därför att det gjorde ont.
Jodå, det suger brutalt att ha riktigt ont. Att ha ont är aldrig kul… Eller hur?
Och ja, det suger extra mycket när smärtan är konstant.
Men en sak som suger ännu mer är att känna sig handlingsförlamad.
Att bli bestulen på lusten, glädjen i att leva.
Som när man inte får den hjälp som man behöver, för att förstå eller förhålla sig till sin skada. Det är denna frustration, detta infekterande gift, som har förändrat mig.
Jag ska byta bransch och jag vill bara lite snabbt förklara varför.
Jag har ganska många skador på mitt CV.
Bara senaste fem åren så har jag tvingats att brotta med:
* Stukade fötter
* Magnae ossis femoris (stora lårbenet) hoppade ur knäleden
* Bristning i iliopsoas (höftböjaren)
* Djup ruptur i bicepsmuskeln
* Inklämningssyndrom i axelleden
Det mesta av detta är saker som jag fortfarande får arbeta med på olika sätt.
Men det är inte poängen med denna sorgliga navelskådning.
Poängen är den här:
Varje gång som jag har skadat mig så har det varit extremt svårt att inte bara få hjälp och vägledning från vården (och det har jag gjort mig uppriktigt bitter).
Det har dessutom varit svårt att veta vad man ska göra med allt detta efteråt.
Förhållningsregler är obefintliga.
Ja, sjukgymnaster som jag har besökt har kommit med bra råd.
Nästan varje gång.
Ja, ortopeden har röntgat, undersökt och reflekterat över mina besvär. Men nej, hur man tar sig vidare, efter skadan, efter rehabiliteringen, har inget haft bra svar på.
Och därför har jag valt att omskola mig (vilket bara kommer ta 5 år + totalt).
Senaste fem åren har jag jobbat med:
* Att redaktera på tidningar om träning, kost och hälsa
* Frilansat för olika magasin
* Copyright:at för ett dussintal kosttillskottsföretag (du skulle bli förvånad om jag namedroppade alla svenska märken som jag har gjort produktbeskrivningar till…)
* Researchat och spökskrivit
* Bloggat om kost, träning och så vidare på MathiasZachau.com
* Poddat Pump och Magnesium (som fortfarande snittar 70 000 lyssnare per månad, trots att jag inte är lika aktiv längre och borde göra avsnitt oftare)
Men vet du vad?
Jag är förbaskat trött på att det inte finns svar på jobbiga men svåra frågor.
Som detta jag upplevde då.
Jag har ofta mail från läsare med frågor om hur man ska träna när man har lipödem, artros, men också mer specifika skador (diskbråck typ) och andra kroniska åkommor.
Och det finns så få svar!
Hur många som lider av lipödem får kriga för att få hjälp av vården?
Utan att få det?
(Nej, personer med lipödem ska inte träna som vems om helst…)
Var finns fitnessbranschen när människor som behöver träna för att lindra besvär på grund av åkommor, skador eller till och med handikapp, inte får någon hjälp?
Ehrm…
Den är upptagen med att kränga kosttillskott.
Och hylla dopade personer på sociala medier som marknadsför det.
Hur många som lider av artros struntar i att träna, för att det gör så ont i leden, när varken läkare, sjukgymnaster eller tränare kan ge besked om hur det ska gå till?
Och varför gör ingen något åt det?
Jag är heligt förbannat trött på det. Sorry, fitnessbranschen…
Men jag gör slut.
Här är vad jag ska göra de närmsta fem åren:
* Studera basmedicin och sedan specialisera mig på ett särskilt ämne som jag tycker är särskilt intressant, som jag vet att ni också är nyfikna på (mer om det senare).
* Skriva böcker om ämnen som ingen annan vågar ta i
* Föreläsa och undervisa (för tränare, sjukvårdspersonal och vårdföretag)
* Coacha människor i liknande situationer på kliniken
”Men Mathias, vad kommer hända med bloggen och podden?”
Jag fortsätter blogga.
Jag fortsätta podda med, givetvis.
(Och när jag känner för det kommer jag figurera i TV och printmedier med, som jag har gjort tidigare, fast det kommer inte vara på sättet som du kanske är van vid…)
Mycket kommer (behöva) bli annorlunda…
Eftersom jag inte bara vill tipsa om bästa övningarna för whatever… Jag vill hjälpa riktiga människor med riktiga problem. Att lära sig styrketräna för att må bra, prestera bra, och återhämta sig bra… även om du är sjuk… även om du har skador.
Varför?
Därför att det behövs och det är en fråga som jag inte kan sluta tänka på.
Hur som helst,
Jag kommer ta emot nya distansklienter i november.
Men jag kommer arbeta mindre med onlinecoaching framöver.
Och vill dra ner på antalet klienter/månad.
Därför kommer jag inom kort stänga anmälan igen (på obestämd framtid).
Du har fortfarande lite tid kvar att gå med, innan jag gör det, men om du vill vara säker på att du får en plats till november så är det dags att sätta lite fart, eller hur?
Här är länken till programmet:
www.mathiaszachau.com/pt-online
Till nästa gång.
Din coach,
– Mathias Zachau
