Den här tiden på året drabbas landet falukorv, där vi bor (kom ihåg: Sverige ser typ ut som en falukorv, på riktigt), av luftburna svärmar av något som tydligen kallas pollen.
Och som av en händelse råkar allas er skäggcoach vara allergisk mot det.
Vad innebär det?
1. Hjärndimma (kognitiva svårigheter)
2. Tankarna rör sig som saken du tänker med vore kvicksand
Men det är inte därför jag skriver det här.
Jag vill bara att du ska ha det i färskt minne, när jag berättar vad som hände inatt:
***
I en framtid som var lika mycket för länge sedan, utspelade sig följande:
Jag vaknar en morgon med torr hals.
Det är svårt att andas och jag kan knappt dra mig till minnes var jag är.
Lungorna är som sugrör.
Ögonen har klibbat ihop, förtjockade av något obegripligt.
Och när jag vrider huvudet från ena sidan till det andra är det mörkt runt om mig.
Rummet där jag finner mig stinker, det luktar illa.
Inte illa som i att det finns en bortglömd, odiskad proteinshake någonstans långt ner i gymväskan. Nej, utan mer doften av något unket, mögligt, som ett överkört djur.
Det knackar på dörren.
Tyst och försiktigt, sedan bestämt.
Jag har inte kraft nog i strupe och röst att förmå mig att svara.
Men jag försöker.
Ah-j-j-aaaah? V-v-v-äm e d???
In kommer ett vårdbiträde. Fan också.
Jag har blivit gammal och ligger nedbäddad i en äcklig gammal säng på ett hem.
Inte en släkting så långt ögat kan nå. Och åldern har tagit ut sin rätt. Förvirringen är nu stor, för drömmen är så obehagligt verklig att jag känner fysisk ångest över att vara där.
Försöker snabbt minnas vad som hände, vad som gick fel.
Jag minns några saker:
Föräldrar gick bort, vänner skaffade egna familjer och hade inte längre tid att snacka lite ibland, mina syskon likaså (varav min ena syster hade flyttat till Irland).
Och jag minns ångesten över ångern.
I kaoset efter en livskris hade jag, mot bättre vetande, slutat träna.
Inte för att jag saknade gymmet. Nej, så roligt är det inte att träna. Vad jag saknade var den ungdomliga, medryckande, frihetskänslan som det innebär att vara i form.
Jag hade blivit gammal snabbt.
Det minns jag med. Jag minns att jag blev sjuk och behövde hjälp, snabbt.
När vi blir gamla förtvinar våra muskler.
Det kallas sarkopeni eller muskelatrofi och ämnesomsättningen påverkas med.
Sarkopeni brukar inte drabba unga personer, om det inte finns någon annan sjukdom som ligger bakom, otäcka kroniska historier som stryper luften ur livet långsamt.
Men det var långt före 70-årsåldern jag drabbades, hårt.
Och det är otäckt.
För man kan inte ens gå på toaletten utan hjälp. Om man inte vill trilla omkull och bryta lårbenet eller skada höften, medan man försöker. Inget roligt liv att leva, helt enkelt.
Hur som helst,
Jag var så svag, så skruttig och skrynklig, som ett j***a russin…
Att jag inte kunde förmå mig att resa mig ur sängen.
Vårdbiträdet som kom in genom dörren på hemmet där jag inte ville bo, hade en bricka med sig. På brickan fanns en torr men ganska stor smörgås med smör, ost och två bitar gurka på, som också hade sett sitt bäst-före-datum för längesedan.
Och nu var det dags för morgontoa, berättade hon.
Hon pratade med mig som jag vore fem år gammal. Men jag kände mig inte fem år gammal… Hon fick mig att förstå att hon tvivlade om jag var med, överhuvudtaget.
Om jag hörde.
Och om jag förstod vad hon sa.
Ännu värre – om jag kunde gå på toaletten själv. Så nu skulle hon, denna främmande människa, leda mig till toaletten och sedan hjälpa mig att uträtta mina behov. Eftersom jag uppenbarligen inte hade muskelstyrka nog att göra det själv.
Vad som hände efteråt vill jag inte ens tänka på.
***
Jag vaknar kallsvettig. Pulsen skenar.
Samma förvirring som jag upplevde i drömmen, när den började, kommer över mig.
Var är jag? Vad gör jag här? Vad är det som händer?
===
I dessa febriga tider av pollenattacker, där man inte vet om man är frisk eller om man är sjuk, är det förbaskat skönt att försäkra sig om att man vet vad man pysslar med.
För vet jag inte det, då förlorar jag en del av mig själv.
Här är några av mina absolut viktigaste rutiner nu: jag skriver att göra-listan på kvällen, dagen före, jag begränsar den till 2-3 absoluta måsten som känns realistiska (även om jag vet att jag egentligen har mycket mer än så att göra), jag sätter larm som påminner mig om att ta antihistamin en bra tid, sedan ser jag till att jag har en träningsplan.
För utan en träningsplan blir det inte mycket gjort.
Och om det inte blir någon träning gjord, kanske jag vaknar upp i den där hemska mardrömmen igen, bara för att upptäcka att mina farhågor har blivit verklighet.
Lämna inte dina resultat åt slumpen:
Spana in det nya programmet, 8 veckors överkroppsträning före deadline:
8 veckors överkroppsträning
Till nästa gång.
Din coach,
– Mathias Zachau
Deadline är söndag kväll, så efter söndag stänger jag anmälan och erbjudandet med ett prisbantat men resultatbaserat program för överkroppen, försvinner då för alltid 🙁
